Åh, varför komplicerar jag saker jämt.. 

Eftersom jag nu varit vaken i två timmar, utan att haft någonting att göra egentligen, läser jag såna. Krönikor alltså. Jag har egentligen hunnit med rätt mycket på dessa timmar. Men krönikor!! Vad ska jag säga? Det handlar bara om människor som tycker saker. Människor ska tycka saker. Det är bra att människor har åsikter och är tänkande varelser.  Men för det mesta läser man en krönika, som handlar om vad en medieprofil tycker om ett samhällsfenomen. När man läst klart så är det liksom "va?". En massa åsikter vädrades, men ingenting sades egentligen. Någon tyckte till om något, och för det mesta strödde den personen skit över något eller någon. Sen tog artikeln slut och kvar finns en byline och ett semi-välkänt namn.

Jag tycker att folk borde sluta ödsla tid på att hata saker och faktiskt föreslå åtgärder och alternativa lösningar. Det tycker jag. Det var min hat-krönika. Hat-krönika mot hat-krönikor. Som om någon lyssnar på mig ändå? Haha, hejdå.

SÅN BRA KÖR, eller hur? :)

Dagens to do list:

- Gå till polisen, ansöka om ett nytt pass. Mitt går ut om några veckor?!

- Fixa en grej till ett födelsedagsbarn

- Posta ett brev åt jobbet

- Packa väskan för en natt i Malmö. Skit-SJ & skit-flygbolagen vägrar ha en passande avgång för mig, så jag hinner bara stanna en natt. VÄRT? Ja.

- Städa i mitt rum. Får finbesök på söndag.

Då är det väl bara att sätta igång och sluta sitta här och blogga! Intressant inlägg förresten? Haha :)

Och så går man runt och tänker det. Men en dag bestämmer man sig för att prata med personen iallafall. Och det visar sig att hon/han är den mest snälla och fina som finns. Och att den personen verkat snobbig/dryg för att den gått runt och trott att det var du som var dryg. 

Det är något fint, det. Sensmoralen är: Även den mest hippa, coola, snygga, populära människan kan vara blyg. Och inte dryg. Det som du tolkade som ointresse var bara blyghet. Det kan lika gärna vara du som någon tittar på i smyg. Men som inte vågar ta kontakt med dig för att du ser så underbar ut.. Det är något man kan tänka på!

Godmörr'n!

Klockan är 09:40 och jag har precis ätit frukost liggandes i sängen, läsendes SvD.

Nu ska här jobbas! Ha en bra dag.

Btw: Jag sa ju att folk generellt är rika i Gällivare.

Här tjänar unga bäst i Sverige

10 maj 2011 kl 06:38, uppdaterad: 10 maj 2011 kl 07:34

Svenskar under 30 år tjänar mest i Stockholm och på industriorter, uppger Sveriges Radios Ekot som gjort en inkomstgranskning via postnummerområden.

love it:

Nomnomnomnom

Om två veckor har vår familj en riktig familjehelg! Jag längtar! Jag har inte träffat mina föräldrar och syskon sen i julas. Först åker hela gänget med syskon & föräldrar ner till Malmö och hälsar på min bror som fyller år. Han skulle bara veta vad som väntar honom.. ;) Jag måste åka hem till Stockholm lite tidigare för att jag har genrep för min körs konsert.  Sen kommer min mamma och syster till mig för att komma och lyssna på konserten, och stannar en natt hos mig sen. Haha, man får verkligen åka land och rike runt för att umgås med varandra i min familj.. Tur att vi är sådana globetrotters?

Nu ska jag titta på Glee och borsta tänderna. Borde städa också innan jobbet, förstår inte hur jag kan stöka till så fort?

Jag försöker förtvivlat förstå hela terrorgrejen, Usama, USA-Pakistan, USA-Afghanistan.. Ännu har jag mycket kvar att förstå vad som egentligen hänt? Till en början vet jag att Bin Laden & USA hade ett samarbete, där det gällde att få ut Sovjetunionen från Afghanistan. Skitlänge sen, på 80-talet. Tjugo år senare någon gång hände uppenbarligen något som gjorde att Osama vände sig emot USA och utförde terrordåd som World Trade Center. Någonstans där kom jag in, jag var 15 år och tidningarna skrek ut "TERRORISTER" överallt och George Bush satt i tv och sa att de ska fan döda alla terrorister med Osama bin Laden i spetsen. 

Sen är det en dimma för mig. Irak-kriget hände i samma veva. Och Afghanistan skulle frigöras från talibanerna. Och Osama skulle dödas. Här hemma satt människor och gjorde uppror emot USA för att de bara var i Afghanistan för att få någon olja?

Tio år senare, George Bush är borta men Irak-kriget pågår. Vi läser såna här reportage och förfasas över vad som händer. Guantanamofängelset i USA är ett faktum, där terrormisstänkta sitter fängslade utan advokater eller rättegångar. Jag sitter med mina vänner och förbannar krig som form, tycker att krig är det mest barbariska och ociviliserade som finns. Och hela konceptet att "kriga för att befria" eller "kriga för fred" låter så ologiskt att jag inte får ihop det i mitt huvud. Svenska soldater är också i Afghanistan? Och vad gör dom där? Beskyddar någon? Var är FN? Var är de mänskliga rättigheterna? Är allting verkligen tillåtet i krig? Oskyldiga dör & i vissa delar av världen är det kaos, laglöst. 

Men här då? Vilka lagar går vi efter? Nu sitter hela västvärlden och jublar för att USA har mördat Osama Bin Laden. På samma sätt som vi satt en gång och tittade på Youtube-klipp vart Saddam Hussein skäggig och förvirrad avrättades. Jag vet inte.. På något vis känns det som det är vi som är barbarerna.

Jag hade trott på hela konceptet mycket mer, om Osama togs levande, och blev förd inför rättegång. Om han skulle blivit åtalad och straffad, enligt lag och mänskliga rättigheter. Då hade jag varit stolt över västvärlden & demokratin. Men jag tänker inte jubla för att ännu en person avrättats utan rättegång. Det tänker jag tamigfan inte.

Haha den här bilden bjuder jag på. Skulle passa perfekt som byline till mina framtida ledare i DN? ;)

Jag har spa-dag idag nämligen. Somnade med smink igår. Ej bra. Hudtereapeuten tyckte att jag skulle börja med lermasker för att jag hade fet hy. Fet hy? Sist jag var hos en såndär tereapeut sa hon att jag var torr som snus och skulle slänga på typ ett ton vaselin & tre liter olja i ansiktet. Nu är jag förvirrad. Men nåväl. Jag provar lermask. 

Bara för att ni inte ska få ett intryck av att jag jämt går runt med ansiktsmasker bjuder jag här på en bild var jag ser normal ut.. ja ganska normal iallafall, har iallafall ingen ansiktsmask.

Länge har hon gått runt och känt mig gammal. Säkert femtio eller nåt. När hon ser sig i spegeln ser hon en tjej i 25-årsåldern som ser helt okej ut; hon har fixat håret, sminkat sig, har ännu inga dramatiska bilringar eller hängbröst.. Men i hennes huvud känner hon sig som en grå tant som väger några kilo för mycket, nyss fyllt 53. Hon är lite småbutter. Hon är den typen av tant som bott ensam i en stuga sedan tidiga tjugoårsåldern, och inte haft så många folk på kaffe sedan dess. Hon sitter hemma i sin stuga och läser böcker och tittar på tv. Hon håller kontakten med folk via internet. Ser att saker händer i världen men att det är långt ifrån hennes värld. Allt är långt ifrån hennes värld. Hon håller sig för sig själv. Hon kan vara glad ibland. När hon får köpa sig ett par nya byxor, eller när hon sjunger högt i köket samtidigt som kok-kaffet står på spisen. Hon är ganska okomplicerad på det sättet. 

Ibland har hon besök i stugan. Vänner som kommer förbi och pratar om deras liv med henne. Deras liv. Hon blir obekväm om någon försöker fråga henne om hennes, det är för privat. Hon bjuder gärna på kaffe, men vill inte bli för intim. Det är ibland folk som reser jorden runt, för att träffa henne en stund. Hon tycker det är vardagsmat. Hon börjar bli van vid att folk hälsar på och sen lämnar stugan. Hon hinner aldrig lära känna någon nog länge för att börja tycka om dem på riktigt. Och om de stannar för länge blir hon obekväm för att de tar för stor plats i den lilla stugan, stökar till på fel sätt. Så egentligen trivs hon bäst själv. När hon var ung var det inte så. Då hade hon ett genuint intresse av andra människor. Hon tyckte att alla människor var oändliga av outforskad mark. Men det var nog innan hon hade träffat så många. Hon är nu av uppfattningen att folk kan vara förvirrade, i behov av hjälp, galna, dumma. Hon har konstaterat att folk inte har den moralen som hon blev uppfostrad till. Det gör henne trött. Hon vill inte vara med längre, hon vill inte träffa fler människor som rör till i hennes världsbild.

Men hon har en strimma hopp kvar.. Hon gillar trots allt att göra resor utanför stugan. Iallafall kortare resor. Och ibland händer det att hon träffar en person som gör henne helt förbryllad. En ny människa som lär henne något hon inte redan visste? När det händer, blir hon alldeles till sig och går runt i cirklar hemma i stugan vart hon bor. Är det detta jag missat, under hela den här tiden? Tänker hon. Hon inser att under tiden hon gått runt och trott att hon kan allt om världen, har världen rusat henne förbi. Bara tack vare denna lilla människa som var en ny fläkt i hennes liv. Helt plötsligt har hon mycket att göra. Mycket att ta igen har hon, den lilla tanten i en tjugoårings kropp.

Det är sjukt kallt nu. Jag har tagit fram vinterjackan igen, och fryser ändå. Femtontusen facebookstatusuppdateringar vittnar om att det snöat i morse - något som jag sov mig igenom, för när jag vaknade var det ingen snö. Vinterväder i maj, där kom bakslaget som alla gick och väntade på. Men det är mycket bra för min misstänkta pollenallergi dock..

Har glasögon på mig. Finnar överallt, känner mig allt annat än säxy. Fick grillad macka till frukost. Mums. Fyllde på med ännu en frukost 30 minuter efter det (fistbump för dubbelfrukost). Jag är sjukt hungrig nuförtiden. Har säkert gått upp tre kilo eller nåt. Men det är okej. Det är nice att ha aptit, mat smakar så mycket bättre då.

Dagens:

- Min spotify är nu ej gratistjänst längre. Vafan! Jag som vill lyssna på mjosik!

- Mitt brandlarm står och tjuter en gång i minuten pga lågt batteri. Älskar att det är den typen av brandlarm man inte kan byta batteri på själv utan måste ringa en service-person. Funderar starkt på att slänga ut brandlarmet genom fönstret. Får panik då, och tänker att om det börjar brinna kommer jag dö sovandes i min säng. Alternativt måste jag kanske klättra ut genom fönstret, och min dator, iphone & mina nya jeans kommer brinna upp. Och jag har ingen hemförsäkring. Måste fixa hemförsäkring. Fan vad sur jag hade blivit om allt jag ägde brann upp. Naturlig känsla, antagligen. På tal om det, tänker jag på facket. Är ni med i facket? Jag har alltid varit med i facket, men sedan Reinfeld & c/o höjde fackavgifterna till multum tvingades jag gå ur. För att det kostade 800:- i månaden. Helt klart för mycket pengar för att vara arbetsförsäkrad. Jag behöver försäkringar! A-kassa & hemförsäkring. Utifall att. Fan vad jobbigt förresten om det börjar brinna och så sover man naken och måste klättra ut genom fönstret. Ackward att stå på gräsmattan naken. Hoppas det aldrig börjar brinna när jag är naken.

- Quetzala skrev en krönika som jag läste idag. Den handlade om hur hon tycker kvinnor som letar sig till problematiska män har storhetsvansinne. De här kvinnorna som letar upp männen med det värsta spritsinnet, de kriminella, sexmissbrukarna och strävar efter någon sorts bekräftelse i typ med "han slutade dricka för mig". Samtidigt vaknar de upp när de är 60 år, och inser att de är utbrända och får strokes av att i hela sitt liv kämpat för att förändra en man.  Intressant synpunkt, det här med att hon tycker det är storhetsvansinne? Kanske det är så. I samma krönika tyckte hon att de riktiga hjältinnorna var de kvinnor som inte brydde sig om att deras män betedde sig som svin.. Intressant det där. Men man kanske skulle hitta någon sorts balans där, eller? Alla förhållanden behöver inte betyda två alternativ:

På tal om det är jag so over bad-boysen. Orkar ej med en kille att ta hand om igen. Det gjorde jag när jag var tonåring & igen några år senare, och det är alldeles för jobbigt. Att anteckna i protokollet. 

Fan vad jag babblar på bloggen idag? Förlåt.

Pål brukar ofta säga att jag är fucked upp eftersom jag aldrig fastnar för en kille som är för snäll. Han påpekar ofta att jag letar mig till dramatik i förhållanden och att jag får skylla mig själv när det blir jobbigt. Sant, kanske. Men ändå inte. En kille får inte göra allt för en, inte sätta en på pedestal, då blir det trist & förutsägbart. Men en kille får inte heller vara otillgänglig, stängd & lat. Inte heller ett alltför stort renoveringsprojekt. Men jag tror de flesta tjejer (omedvetet eller medvetet) vill ha killarna de måste jaga lite för att få. Och detsamma gäller såklart männen. Jakten gör fångsten. It's the game..

Sen såklart kan man träffa folk man bara omedelbart klickar med, utan att jaga, utan att spela något spel alls.. Det är väl lite den grejen jag kört på på sistone. Jag orkar inte med spelet. Jag har gjort spelet så mycket i mitt liv. I know the game, I wrote the book. (Eller nej, det gjorde Strauss..) Men ni vet vad jag menar :) MEN - alla relationer kräver någon sorts jakt. Annars blir det tråkigt. Förutsägbart. Man tar varandra för givet. Och det kan man göra när man varit gifta i 40 år, men inte när man nyss börjat dejta.

Nu har jag fått prata av mig. Summan av kardemumman är: Inga fler badboys för mig, men inga dörrmattor heller. Balans. Bra människor. Lagom jakt. Lagom lagom lagom. Som mellanmjölk. Något jag ska sträva efter från och med nu: balans. Lite tankar en vanlig tisdag.

Vänliga hälsningar

/lakritsfantomen