another sunday morning
Oookej. Så igår var det utgång. Haft bättre kvällar to be honest.
Jag och P bestämde oss för att laga mat hemma hos honom. Hemlagade hamburgare blev det, yummy. Sen gick vi till ett ställe som heter Högkvarteret, där vart folk dansade till fria palestina-låtar och det blev lite för mycket för mig. Inte peppad för politik på dansgolvet. Det var inte P heller, han var i överlag lite bitter igår kväll :) Så vi gick vidare och satte oss på en tom bar med en bartender i hängslen och hatt. Jag gillar tomma barer med bartendrar med hängslen. Där satt jag med världens hicka i kanske 20 minuter och så gick vi vidare igen. Nu till Strand, där vi träffade några Gällivarebor. Tog en drink, tittade på folk. Ställde oss i kön till nattklubben, och jag fick ett plötsligt anfall att komma hem. Ja, så kände jag. SPRINGA hem. Ville inte vara i den där kön alls, ville bara till min säng. Så jag SMET iväg från mitt sällskap, haha, och började promenera mot tunnelbanan. Smet liksom.. Vad störd man är. Alkohol alltså. You gotta love (hate) it..
Nåväl. Men sen kom jag hem till min älskade säng och ligger fortfarande kvar!
varför bestämde sig en viss person att smita från MIG igår? :(
Idag iallafall väntar en dag av.. Hm, jag vet inte? Tror jag ska titta på min nya lägenhet, bara M ringer och säger att det är okej. Jag ska städa i korridorköket, min städvecka är slut. Sen står inget annat speciellt på agendan. Känner mig lite stressad, M får gärna ringa nu för jag vill få det bortgjort!
stockholm, meningen med livet & andra saker
"Kan du inte komma hem nu, har du inte kämpat nog där nere?"
Jag pälskar min familj, och jag hoppas att vi fortfarande kan ha ett nära förhållande med varandra! Familj är ovärderligt, det är så viktigt så det finns inte. Det finns folk utan familj, ganska många, men jag har en och jag vill ha kvar den. Så det så. Det var bara det jag skulle säga. Man är ingenting utan en familj. Det är väl lite sånt jag tänkt på på sistone.
Föräldrar är viktigt. Föräldrar är ovärderliga. Jag saknar mina föräldrar, jag är trött på att alltid behöva klara mig helt själv. Såklart hade jag velat klara mig själv även om jag var i Gällivare. Men här är jag helt på egen hand, jag har ingen familj att gå på söndagsmiddag med eller någon mamma att gå till och titta på melodifestivalen. Om jag hamnar i knipa kan jag inte ringa dit mamma. Om jag blir sjuk kommer jag ligga på sjukhuset själv. Jag saknar och tycker om mina föräldrar, och hela min familj. Jättemycket.
"Jag vet att du är ung och vill prova på, men är det inte nog?"
Jag är ung och vill prova på. Men nu är jag i Stockholm på väg att bli vuxen! Och jag har inga planer på att flytta tillbaks. Jag vill stanna här. Så blir det. Jag vill köpa en egen lägenhet och skaffa mig ett tryggt, stabilt liv här. Jag vill kunna spara pengar för resor och en ny soffa. Jag vet att jag är full av förändringar hela tiden, och jag vet att det är svårt för min familj att hänga med.. Men nu är jag här i Stockholm, och jag trivs. Jag vill skaffa mig ett stabilt & tryggt liv. I've made up my mind..
Jag pälskar min familj, och jag hoppas att vi fortfarande kan ha ett nära förhållande med varandra! Familj är ovärderligt, det är så viktigt så det finns inte. Det finns folk utan familj, ganska många, men jag har en och jag vill ha kvar den. Så det så. Det var bara det jag skulle säga. Man är ingenting utan en familj. Det är väl lite sånt jag tänkt på på sistone.
i don't know what to do with myself
Mycket har hänt senaste veckan. Jag är upp-och-ner, har PMS, kan inte sova på nätterna & vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med några saker. Tjorvigt.
Jag önskar jag var som ett kuvert man kunde öppna, och att jag kunde prata om alla mina känslor tills känslorna tog slut och var bearbetade. Istället ligger mitt kuvert av känslor & tankar där mitt i rummet, alla vet att det är där och att det är proppfullt men jag vågar inte öppna det i rädsla för vad som kommer ut. Jag behöver någon jag kan lita på för att öppna mitt kuvert. Men jag vet inte vem det ska bli. Jag väljer att inte tänka på det och håller mitt kuvert stängt tills vidare:)
Jag har varit singel i tre dagar. De första tre dagarna man bara ska vara hemma och äta glass och snyfta. Det har jag sett i filmer. Jag har snyftat liite, men inte ätit en endaste glass. I och med min sedvanliga panik för att vara ensam har jag istället ringt vännerna att hänga med. Druckit kaffe, ätit köttfärssås, ätit fläskfilé, ätit godis, druckit kaffe igen. Jag vet att de vill vara där för mig just nu och jag uppskattar det så mycket <3 Jag önskar bara att jag kunde öppna mig mer för dem. Det är jobbigt att förklara för folk. Och jag vill inte vara till besvär.
Jag önskar jag var som ett kuvert man kunde öppna, och att jag kunde prata om alla mina känslor tills känslorna tog slut och var bearbetade. Istället ligger mitt kuvert av känslor & tankar där mitt i rummet, alla vet att det är där och att det är proppfullt men jag vågar inte öppna det i rädsla för vad som kommer ut. Jag behöver någon jag kan lita på för att öppna mitt kuvert. Men jag vet inte vem det ska bli. Jag väljer att inte tänka på det och håller mitt kuvert stängt tills vidare:)
Ni vet att min största rädsla är att vara ensam. Jag skjöt iväg Giles från mig. Jag tyckte att vara ensam är bättre än att vara med Gilles. Jag måste komma ihåg varför jag tyckte det. Ibland under dessa dagar har jag ångrat mig lite. Men allra mest är det jobbigt att vara själv. Jag behöver någon. Alla behöver någon. Men man kan inte klamra fast i något för att man är kär i kärleken eller i tvåsamheten. Alla förtjänar en relation som känns bra! Och att göra en förändring behöver inte betyda att är en förändring till det sämre. Jag och Gilles kommer fortfarande vara vänner och finnas för varann, på ett annat sätt. För vi tyckte om varann! Faktiskt.
Undrar om jag bara ska vara hemma några dagar och låta mig själv vara nere? Kanske är en bra idé. Jag är faktiskt nysingel. Jag måste få tycka synd om mig själv. Så det så.
singleville
Igår hade jag svårt att sova. Jag kände mig lite ledsen och hamnade i mycket existentiella tankar.
Det är jobbigt att kanske aldrig mer få se honom igen. Det är också jobbigt att jag är tillbaks på ruta 1 igen. Ensam. Single in the city! (Statistikinfo: Stockholm är en av världens mest singeltäta städer) Jag måste köpa all min mat själv. På morgonen när jag inte vill sticka ur huvudet från täcket är det inte någon som frågar "ska jag sätta på kaffe?". När jag kommer hem har jag ingen att mysa med. Ingen att gå på kvällspromenader med. Ingen att klaga på för att de sätter toarullen ut-och-in eller sätter tillbaks tomma mjölkpaket i kylen. Nu har jag bara mig själv att störa mig på!
Nu har G åkt. Sagan är slut för oss två. Så är det. Snipp snapp slut! Det är inte så att jag inte gillar honom. Tvärtom, jag kommer sakna honom jättemycket. Han är inte en dålig människa. Vi hade kul ihop. Han var fin. Men det var något som inte klickade, något som inte var klockers.. Det funkade inte helt enkelt.
Det är jobbigt att kanske aldrig mer få se honom igen. Det är också jobbigt att jag är tillbaks på ruta 1 igen. Ensam. Single in the city! (Statistikinfo: Stockholm är en av världens mest singeltäta städer) Jag måste köpa all min mat själv. På morgonen när jag inte vill sticka ur huvudet från täcket är det inte någon som frågar "ska jag sätta på kaffe?". När jag kommer hem har jag ingen att mysa med. Ingen att gå på kvällspromenader med. Ingen att klaga på för att de sätter toarullen ut-och-in eller sätter tillbaks tomma mjölkpaket i kylen. Nu har jag bara mig själv att störa mig på!
Nu börjar en ny kamp. Jag är ute på dejtingmarknaden igen. Jag orkar inte dejta. Nya människor hela tiden, alla är konstigare än den andra.. Haha. Det finns många konstiga människor..
Nåväl. Men jag väljer att se positivt på det hela. Det kommer nog något gott ur detta också. Better to have loved and lost than to never have loved at all. Och V & G finns fortfarande. På telefon, brev, facebook. Så det så. Och jag är inte ensam. Tror jag. Det känns nog bara så just nu. Tänk vad mycket tid jag kommer ha för saker jag tycker om nu! Musik till exempel. Jag ska sjunga hela nätterna. Men idag ska jag känna mig heartbroken och tänka mer positivt imorgon. Köpa Ben & Jerrys till exempel. Och titta på Glee. Med tanke på min PMS senaste dagarna kommer jag antagligen gråta en skvätt när de sjunger något romantiskt också.
inredning
Ibland funderar jag på hur jag kan inreda mitt rum!
Jag kommer oftast fram till att jag inte kan göra så himla mycket på 15 kvadrat. Jag har en soffa, en säng, ett skrivbord som funkar som pianostativ, en tv-bänk som funkar som bokhylla och en liten byrå. Mer än så får jag inte riktigt plats med. På väggarna har jag student-konst. Typ utklippta bilder från tidningar och IKEA-tavlor. I hallen finns åttio par skor på golvet och i badrummet finns ett duschdraperi med olika sorters fiskar på.
Jag tycker om mitt lilla rum. Fastän det är lite tråkigt. Men fan vad kul det hade varit med en riktig lägenhet att inreda. Det ser jag fram emot! Dagen jag blir rik: då jävlar!
allt vore så himla romantiskt..
.. om det inte var för FACEBOOK
Gilles sitter och bloggar. Då kan väl jag också, tänkte jag. I vanlig ordning sitter han på sängkanten och jag ligger ner i sängen, vi båda har såklart datorer i famnen.
Blogg & facebook-barn. Det är vi det.
Ibland tänker jag att jag vill stänga ner allt. Försvinna från cyberspace. Tjoff, bara. Sen bli som Marlene Dietrich, lite mystisk. Jag tror jag börjar bli folkskygg. Och det är ett tecken i tiden! Att känna sig folkskygg för att man inte sitter framför datorn. Haha :)
Igår var jag och min käre pojkvän ute på krogen. Det var i och för sig inte den roligaste kvällen i vårt liv, eftersom vi både lärde oss att NEJ-man-har-sällan-kul-att-gå-ut-som-ett-par-på-krogen. Om man väljer ett dansställe, that is. Och om ens pojkvän inte dansar. :) Men.. Vi hängde en stund och pratade, sen fick jag nog och gick hem. Inte illa att spendera 400:- på taxi och 200:- på drinkar, bara för att sitta i en soffa en stund och prat-skrika. Men jag vägrade ta tunnelbanan, för jag hade höga klackar, svart tight Whyred-klänning och Valentinas gamla leopardkappa på mig. För posh:t för tunnelbanan, kändes det som. Snygg var jag dock! Trots lite nageltrång på lilltårna idag..
Igår var jag och min käre pojkvän ute på krogen. Det var i och för sig inte den roligaste kvällen i vårt liv, eftersom vi både lärde oss att NEJ-man-har-sällan-kul-att-gå-ut-som-ett-par-på-krogen. Om man väljer ett dansställe, that is. Och om ens pojkvän inte dansar. :) Men.. Vi hängde en stund och pratade, sen fick jag nog och gick hem. Inte illa att spendera 400:- på taxi och 200:- på drinkar, bara för att sitta i en soffa en stund och prat-skrika. Men jag vägrade ta tunnelbanan, för jag hade höga klackar, svart tight Whyred-klänning och Valentinas gamla leopardkappa på mig. För posh:t för tunnelbanan, kändes det som. Snygg var jag dock! Trots lite nageltrång på lilltårna idag..
Nu ska jag fortsätta vara hemlig som Marlene.
Men först ska jag berätta att vi ska gå ut i finvädret på långpromenad. Djurgården, here we come!
en sablars seg dag på skanstulls
Dagens humör: Lite oro i magen för att ta tag i saker som jag borde!
Dagens borde: Haha, kom som på beställning! Ja alltså jag borde egentligen varit på Underbara Bar idag med Gilles och hans vänner. Men jag blev så himla opepp.
Dagens frisyr: Jävligt långt och jävligt platt!
Dagens klädsel: Dagen började med svarta jeans & korallfärgad top. Sen kände jag mig för färgglad och tog på mig en svart tröja som jag hade med mig i en väska till jobbet. Haha normalt att byta kläder på jobbet mitt i allt. :)
Dagens planer: Se på Glee (och ett nytt avsnitt av Greys anatomy! Weho!) och sen sova!
Dagens vill ha: ..ledigt imorgon, så att jag skulle orkat gå ut och svänga på lurviga ben idag!
Dagens längtan: Till mamma & pappa i Gällivare!
Dagens fundering: "Gå ut ikväll eller inte?" samt nåt annat :)
Dagens beroende: facebook & snus.
Dagens tråkigaste: JOBBET. Det var så äckligt långtråkigt och segt att jag fick panik. Därav sysselsättning av facebook och snus. I-landsproblem, fan.
Dagens tidning: SOLO, som jag läste medans jag hade det långtråkigt och segt på jobbet..
Dagens låt: Hollywood tonight med Michael Jackson tror jag! Som riktigt MJ-fan måste man ju lyssna sig lite på hans nya skiva så nu har jag börjat med det. På jobbet såklart. Har lyssnat på musik hela dagen! Jag har ett så himla lyxigt, segt, fritt och långtråkigt jobb. Fyfan..
don't you google me
Ibland tänker jag på dagens informationssamhälle! Till exempel nu. Jag har ingenting annat för mig, så då tänker jag på sådana saker. Tänk, att typ ALLA man lär känna googlar på dig? Arbetsgivare, arbetskollegor, ragg, gamla expojkvänner som man brytit kontakten med helt.. Eller folk som inte känner dig.
Alltså det borde ju egentligen inte vara något att vara rädd för, om man har rent mjöl i påsen. Jag har rent mjöl i påsen, för det mesta. Eller okej ungefär alltid, eftersom jag lider av compulsive honesty disease och inte kan bära på en lögn. Men ändå, jag kanske inte vill att min chef ska läsa om hur jag var när jag var 16 år. Men å andra sidan.. Varför inte? Varför ska inte min chef få reda på hur jag var när jag var 16? Vi alla har gått igenom faser i livet. Att försöka dölja det är väl onödigt. Vi är alla människor? Vad är det för fel på att visa vem man är, vara sig själv? Vad är det att vara rädd för?
Alltså det borde ju egentligen inte vara något att vara rädd för, om man har rent mjöl i påsen. Jag har rent mjöl i påsen, för det mesta. Eller okej ungefär alltid, eftersom jag lider av compulsive honesty disease och inte kan bära på en lögn. Men ändå, jag kanske inte vill att min chef ska läsa om hur jag var när jag var 16 år. Men å andra sidan.. Varför inte? Varför ska inte min chef få reda på hur jag var när jag var 16? Vi alla har gått igenom faser i livet. Att försöka dölja det är väl onödigt. Vi är alla människor? Vad är det för fel på att visa vem man är, vara sig själv? Vad är det att vara rädd för?
Vilka är sig själva?
Jo, jag har blivit en ganska privat person. Iallafall på the internetz. Jag försöker liksom att bjuda på mig själv men jag märker att jag blivit så himla uptight! Ungefär samma syndrom som att jag lägger upp denna blogg som min hemsida på facebook. Sen får jag panik, när jag tänker på vilka som då kan läsa om mig och tar bort den igen. Sen tänker jag: nej nu ska jag bjuda på mig själv och visa vem jag är för folk. Och ångrar mig. Kan någon ge mig en diagnos på denna sjukdom?
Okej, här kommer dagens pinsamma Sandra-anekdot:
Okej, här kommer dagens pinsamma Sandra-anekdot:
- När jag träffade Jepson från the Ark blev jag så nervös att jag låtsades inte veta vem han var. Alltså. Så pinsamt. Andra gången jag träffade honom tänkte jag "nä nu ska jag come clean" och berättade att jag lyssnat på the ark sen jag var tolv. Jag var full och Jepson var nykter. Ackward tystnad. Det var ännu mer pinsamt.
TÄNK VAD PINSAMT NU OM JEPSON GOOGLAR DETTA INLÄGG!!!! Eller ännu värre, någon av hans vänner! Nej fan. Jag har för svaga nerver för att blogga.
TÄNK VAD PINSAMT NU OM JEPSON GOOGLAR DETTA INLÄGG!!!! Eller ännu värre, någon av hans vänner! Nej fan. Jag har för svaga nerver för att blogga.
