självkänsla i stockholm
Egentligen älskar jag bloggar i allmänhet. När man hittar en blogg som är sådär riktigt bra, så det sprätter till i brallan, då förstår jag hela syftet med att blogga igen. Nu gjorde jag det. Den heter "mitt arsle är ett piano". Hittade dit genom #prataomdet, ni vet. Den där bloggen vart folk berättar om sina erfarenheter kring sexuella övergrepp. Bra blogg, det också. Läste igenom tiotals inlägg igår med en klump i magen. Man ska fan prata om det! Killar som tjejer.
För att göra historien kort. Om jag skriver om mina känslor slutar det med att det blir något manodepressivt självförakt-inlägg. För jag har en sådan sida. Ibland kan jag tycka illa om mig själv, som fan. (Till exempel hatar jag att jag alltid använder ordet "verkligen". Typ, verkligen trött. Som att säga trött, bara, inte skulle vara nog.) Jag har lite dålig självkänsla, och det finns ingen annan person i världen som jag litar mindre på, än mig själv. Jag försöker fake it until I make it, vara självsäker och framåt, men om någon råkar titta på mig fel springer jag till ett hörn med svansen mellan benen. Jag kan börja grina på krogen för att någon sa något lite taskigt. Jag blir supersvartsjuk så jag inte kan äta ibland. När någon inte svarar på ett sms tror jag att den personen hatar mig och jag börjar hata den personen för att hämnas. Sen kommer ett sms några minuter senare. Superkänslig.
Men jag försöker faktiskt göra rätt för mig. Leva mitt liv rätt för mig själv och folk runt omkring mig. Jag är en bra tjej. Och andra människor ska FAN veta om det :) Är jag helt ute och cyklar?
Alltså, grejen är.. Jag har miljoner saker att säga. Jag blir över-på, och vill antingen blogga hundra gånger om dagen om alltför personliga saker som jag sedan ångrar och trycker "radera inlägg" på. Jag vill liksom inte att.. alla.. ska veta allt om mig. Jag har mycket att berätta och mycket att få utlopp för, men jag vill inte att alla ska veta det. I've got some issues I need to sort out, dude! OCH jag orkar inte lägga ner allför mycket tid på bloggandet, med taggar, länkar, källhänvisningar, en snygg header och sånt. Phew. Det kan väl någon annan göra åt mig ;) LAAAT TJEEEJ!
För att göra historien kort. Om jag skriver om mina känslor slutar det med att det blir något manodepressivt självförakt-inlägg. För jag har en sådan sida. Ibland kan jag tycka illa om mig själv, som fan. (Till exempel hatar jag att jag alltid använder ordet "verkligen". Typ, verkligen trött. Som att säga trött, bara, inte skulle vara nog.) Jag har lite dålig självkänsla, och det finns ingen annan person i världen som jag litar mindre på, än mig själv. Jag försöker fake it until I make it, vara självsäker och framåt, men om någon råkar titta på mig fel springer jag till ett hörn med svansen mellan benen. Jag kan börja grina på krogen för att någon sa något lite taskigt. Jag blir supersvartsjuk så jag inte kan äta ibland. När någon inte svarar på ett sms tror jag att den personen hatar mig och jag börjar hata den personen för att hämnas. Sen kommer ett sms några minuter senare. Superkänslig.
Jag skyller på mitt ex. Han var duktig på att nedvärdera, och göra mig osäker. Men jag kan inte skylla på honom i all evighet. Om det nu är så att han var så jävla hemsk får jag väl gå till en terapeut eller något och prata om det. Så jag skyller också på mig själv. Ibland blir det som en ond cirkel, man tror att man inte kan göra något, man tänker att man fan tänker göra det iallafall, sen ballar man ur i sista sekund eller screwar up allt så blir det dålig självkänsla igen för att det gick fel.
Egentligen är hela världen duktig på att bringa en down. Om man låter den. Stockholm är bra på att bringa en down. Jag kommer ihåg mitt första intryck när jag kom till stan, vilket var att alla gick runt inne i sig själv. Koncentrerade på sig själva, ville inte släppa in folk. "Integritet" är så himla viktigt. Sen kändes det också som att folk var i allmänhet väldigt osäkra. Jag vet ännu inte om det är så.. Men jag vet att alla har sina problem och sina issues, och jag önskar jag kunde hjälpa alla till ett bättre, tryggare och lugnare liv.
Sen finns det sådana som jag. Jag flyttade hit för att jag ville PÅBÖRJA MITT LIV. Det kändes liksom som om det rann ifrån mig i min hemstad ibland.. Jag kunde inte göra det jag ville, träffa nytt folk, jobba med kultur, media.. Utvecklas. Jag älskar min hemstad, speciellt människorna i det. Jag älskar att livet var lugnt och tryggt, och man hade gott om tid för att tänka på vad man VILLE göra med sitt liv. Jag älskar att husen och lägenheterna är stora och att man kan gå ut i skogen om man skulle känna sig lite instängd i sin lägenhet.
Sen finns det sådana som jag. Jag flyttade hit för att jag ville PÅBÖRJA MITT LIV. Det kändes liksom som om det rann ifrån mig i min hemstad ibland.. Jag kunde inte göra det jag ville, träffa nytt folk, jobba med kultur, media.. Utvecklas. Jag älskar min hemstad, speciellt människorna i det. Jag älskar att livet var lugnt och tryggt, och man hade gott om tid för att tänka på vad man VILLE göra med sitt liv. Jag älskar att husen och lägenheterna är stora och att man kan gå ut i skogen om man skulle känna sig lite instängd i sin lägenhet.
Men var var jag nu.. Självkänsla i Stockholm ja. Stockholm är nog världens duktigaste stad på att förminska en människa. Det finns så många liksom, vem är jag, vad har jag att ge, vad har du för skor? Annars kommer du inte in här..
Sen har jag förändrats sen jag flyttat hit. Ett personlighetstest jag gjorde nyligen sa att jag var av den militäriska typen. Det trodde ni inte va? Jag har aldrig sett mig själv som en militärisk typ. Personlighetstestet tyckte att jag skulle bli åklagare, officer eller polis. För att jag vaktar rättvisa och ser till att folk beter sig rätt. Jag är ganska krävande med folk runt omkring mig och jag skäller lätt ut folk om jag anser att de behandlat mig respektlöst. Från att vara en flummig snäll estet till militärisk brud, det trodde ni inte va? Jag antar att jag hade det i mig hela tiden :) Egentligen kom det till under tiden med mitt ex också. Han var så dum i huvet så det fan inte fanns, jag fick kontrollera allt som hände hela tiden och värna om mig själv så att han inte skulle göra så att jag råkade illa ut. Kontrollfreak. Är jag. Ett fegt, trygghetssökande kontrollfreak med en önskan om att livet bara ska ställa sig på rätt sida igen.
Sen har jag förändrats sen jag flyttat hit. Ett personlighetstest jag gjorde nyligen sa att jag var av den militäriska typen. Det trodde ni inte va? Jag har aldrig sett mig själv som en militärisk typ. Personlighetstestet tyckte att jag skulle bli åklagare, officer eller polis. För att jag vaktar rättvisa och ser till att folk beter sig rätt. Jag är ganska krävande med folk runt omkring mig och jag skäller lätt ut folk om jag anser att de behandlat mig respektlöst. Från att vara en flummig snäll estet till militärisk brud, det trodde ni inte va? Jag antar att jag hade det i mig hela tiden :) Egentligen kom det till under tiden med mitt ex också. Han var så dum i huvet så det fan inte fanns, jag fick kontrollera allt som hände hela tiden och värna om mig själv så att han inte skulle göra så att jag råkade illa ut. Kontrollfreak. Är jag. Ett fegt, trygghetssökande kontrollfreak med en önskan om att livet bara ska ställa sig på rätt sida igen.
Men jag försöker faktiskt göra rätt för mig. Leva mitt liv rätt för mig själv och folk runt omkring mig. Jag är en bra tjej. Och andra människor ska FAN veta om det :) Är jag helt ute och cyklar?
Nu ska jag sluta babbla och prata med min kille som är i Italien. Han är snäll. Lite dumsöt ibland men sjukt fin. Han är vi glad för. Jag ska försöka att hålla i den pojken :) Godnatt och tack för läsandet!
Marvin, den manodepressiva roboten.
Kommentarer
Trackback
