sandra hårdisksson

Godmorgon. Här sitter jag på jobbet en tidig morgon, låter gästerna och mig lyssna på Bob Marley.  Här sitter jag på jobbet och tänker på jobb.

Framtidsplaner. Vad ska du bli när du blir stor? Den eviga statushetsen och ångesten. Vad ska man bli? Hur ska man lyckas? Jag läser gamla blogginlägg från Gällivare. Om hur jag ville iväg och leva livet. Jag kände mig som en elefant instängd i en Volvo i Gällivare. A glass of water longing for the ocean.. Men hur jag velade fram och tillbaks innan jag faktiskt vågade flytta.

Tjugoettåriga Sandra säger:
"Jag känner en stoooor önskan hela tiden att åka iväg. Åka iväg nånstans där.. Jag vet inte? Där jag inte har några relationer som helst till människor runt omkring mig, där jag kan bygga upp nya, fräscha relationer. Där jag kan typ förnyas och bli sams med mig själv. För en förnyelse krävs, snabbt som ögat. Jag är less på mig. Nu beror det inte på någon grabb som jag inte känner mig duglig till, nu beror det bara på mig.

Jag är klar med Sandra som jag är nu, jag har redan bott i rakbladsettan. Jag har redan varit på Piteå dansar och ler, har rest på charter förut, har druckit mig full på Smirnoff Ice förut..  Det är nu man åker ut på ensam jorden runt, vandrar i regnskogar och sover i bungalows på okända öar i Thailand va? Det är nu man åker till Berlin och blir lesbisk, det är nu man åker till Spanien och sitter på fik och skriver vykort hem, det är nu man inser att man är ämnad för det här och börjar göra konst på videofilm där en kvinna i vita kläder sitter på en stol mitt i ett vitt, kalt rum med belysning från sidan, sådär så det blir en skugga ner på golvet..

Men jag kommer inte att våga åka iväg.. Det kommer jag inte. I verkligheten krävs det reskassa och massor av kunskaper om världen som jag inte har. Min hjärna räcker helt enkelt inte till. Fan, vad jag hade velat vara smart. Smart och vältalig. Men nä-e då, gud gjorde mig helt vanlig medelmåtta."

Jag hade ångest den natten. Inlägget hette ångesten, verkligheten & döden. Hahaha. Emo-Sandra.

Jag vågade åka iväg och jag har fortfarande inte kommit tillbaks. Men nu då? Nu har jag rymt hemifrån i snart fyra år. Jag har inte varit särskilt stressad alls, jag har bara varit glad över att varje dag inte varit som den andre. Fast en del av mig vill komma vidare ännu mer. Folk runt omkring mig åker runt jorden, pluggar, har passioner, de kämpar för att komma någonvart. Jag sitter under min korkek, luktar på blommorna. Och skriver blogg. Jag kanske skulle bli filosof på heltid bara.

Jag har inte ångest mer. Det är det viktigaste. Nu är jag semideprimerad, cynisk, och för snäll istället. Och har ångest för att jag känner mig lite ensam ibland. Och för att de här "nya fräscha relationerna" jag ville bygga upp inte riktigt funkar till hundra procent :) Det är det jobbigaste just nu. Fast det löser sig nog. Nu ska jag och Bob Marley försöka pigga upp våra morgontrötta gäster. Godmorgon!

P.S. Inatt drömde jag att jag jobbade dubbelpass. Efter lunchen gick jag och sov en stund, och när jag vaknade var mamma på vandrarhemmet. Och sen var omgivningarna helt annorlunda! Som en lång labyrint.. Och i receptionen funkade inte datorerna och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag hittade ingenstans och gästerna stod och väntade i lång kö. Mardröm. Kommer ihåg hur jag tänkte "kan inte allt bli som vanligt" och sen vaknade jag. Phew. Det var skönt. Sen sov jag som en stock. D.S