sandra hårdisksson

Vandrarhemmet, ett år sen. Eller mer, kanske två. Det var sommar ute och solen letade sig in trots att jag jobbar i en källare. Jag hade gått iväg från receptionen, och när jag kom tillbaks såg jag att det stod en kvinna och väntade på mig. Hon hade knallrosa hår, silikonläppar & silikonbröst. Hon var klädd i punkkläder och platåskor. Men det roliga var att hon var säkert femtio år.

Hon var amerikan och ville boka in sig för en natt. Jag hjälpte henne med några saker, kommer inte ihåg vad, men kanske var det något med att ställa om en mobiltelefon från svenska till engelska eller nåt. Hur som helst var hon väldigt tacksam och glad för att jag hjälpt henne. Och så kommer jag ihåg att hon frågade hur jag kunde vara så glad och hjälpsam. Jag skrockade och sa "du borde se mig när jag har en dålig dag". Då sa hon att hon har svårt att tänka sig att jag kunde ha en dålig dag.

Undrar vad som blev av henne. Ett tag senare kom hon förbi receptionen igen, men den här gången för att diskret nalla en karta bara. Jag kände igen henne och frågade hur det var, hon var glad och sa att det var bra, men att hennes kompis stod ute och väntade. När hon gick hörde jag hur hon sa "Wow, that girl worked here when I stayed here once. I can't believe she recognized me!" 

Alltså, det är inte så konstigt att bli ihågkommen, när man har rosa hår och de största läpparna i världen. Och dessutom är lite för gammal för att pull off rosa hår. Men också för att hon hade nåt sätt som gick rakt in hjärtat på mig! 

Alla behöver något att tänka tillbaks på när man har en dålig dag. Rosa-hår-pantertanten får vara min grej. Man borde tänka på det nästa gång man möter någon. Man kan göra ett större intryck på någon än vad man tror, och kanske bildas just ett sånt ögonblick som en annan person tänker tillbaks på och blir glad av, på en dålig dag.