sandra hårdisksson

Länge har hon gått runt och känt mig gammal. Säkert femtio eller nåt. När hon ser sig i spegeln ser hon en tjej i 25-årsåldern som ser helt okej ut; hon har fixat håret, sminkat sig, har ännu inga dramatiska bilringar eller hängbröst.. Men i hennes huvud känner hon sig som en grå tant som väger några kilo för mycket, nyss fyllt 53. Hon är lite småbutter. Hon är den typen av tant som bott ensam i en stuga sedan tidiga tjugoårsåldern, och inte haft så många folk på kaffe sedan dess. Hon sitter hemma i sin stuga och läser böcker och tittar på tv. Hon håller kontakten med folk via internet. Ser att saker händer i världen men att det är långt ifrån hennes värld. Allt är långt ifrån hennes värld. Hon håller sig för sig själv. Hon kan vara glad ibland. När hon får köpa sig ett par nya byxor, eller när hon sjunger högt i köket samtidigt som kok-kaffet står på spisen. Hon är ganska okomplicerad på det sättet. 

Ibland har hon besök i stugan. Vänner som kommer förbi och pratar om deras liv med henne. Deras liv. Hon blir obekväm om någon försöker fråga henne om hennes, det är för privat. Hon bjuder gärna på kaffe, men vill inte bli för intim. Det är ibland folk som reser jorden runt, för att träffa henne en stund. Hon tycker det är vardagsmat. Hon börjar bli van vid att folk hälsar på och sen lämnar stugan. Hon hinner aldrig lära känna någon nog länge för att börja tycka om dem på riktigt. Och om de stannar för länge blir hon obekväm för att de tar för stor plats i den lilla stugan, stökar till på fel sätt. Så egentligen trivs hon bäst själv. När hon var ung var det inte så. Då hade hon ett genuint intresse av andra människor. Hon tyckte att alla människor var oändliga av outforskad mark. Men det var nog innan hon hade träffat så många. Hon är nu av uppfattningen att folk kan vara förvirrade, i behov av hjälp, galna, dumma. Hon har konstaterat att folk inte har den moralen som hon blev uppfostrad till. Det gör henne trött. Hon vill inte vara med längre, hon vill inte träffa fler människor som rör till i hennes världsbild.

Men hon har en strimma hopp kvar.. Hon gillar trots allt att göra resor utanför stugan. Iallafall kortare resor. Och ibland händer det att hon träffar en person som gör henne helt förbryllad. En ny människa som lär henne något hon inte redan visste? När det händer, blir hon alldeles till sig och går runt i cirklar hemma i stugan vart hon bor. Är det detta jag missat, under hela den här tiden? Tänker hon. Hon inser att under tiden hon gått runt och trott att hon kan allt om världen, har världen rusat henne förbi. Bara tack vare denna lilla människa som var en ny fläkt i hennes liv. Helt plötsligt har hon mycket att göra. Mycket att ta igen har hon, den lilla tanten i en tjugoårings kropp.