sandra hårdisksson

Jag har varit singel i tre dagar. De första tre dagarna man bara ska vara hemma och äta glass och snyfta. Det har jag sett i filmer. Jag har snyftat liite, men inte ätit en endaste glass. I och med min sedvanliga panik för att vara ensam har jag istället ringt vännerna att hänga med. Druckit kaffe, ätit köttfärssås, ätit fläskfilé, ätit godis, druckit kaffe igen. Jag vet att de vill vara där för mig just nu och jag uppskattar det så mycket <3 Jag önskar bara att jag kunde öppna mig mer för dem. Det är jobbigt att förklara för folk. Och jag vill inte vara till besvär.

Jag önskar jag var som ett kuvert man kunde öppna, och att jag kunde prata om alla mina känslor tills känslorna tog slut och var bearbetade. Istället ligger mitt kuvert av känslor & tankar där mitt i rummet, alla vet att det är där och att det är proppfullt men jag vågar inte öppna det i rädsla för vad som kommer ut. Jag behöver någon jag kan lita på för att öppna mitt kuvert. Men jag vet inte vem det ska bli. Jag väljer att inte tänka på det och håller mitt kuvert stängt tills vidare:)

Ni vet att min största rädsla är att vara ensam. Jag skjöt iväg Giles från mig. Jag tyckte att vara ensam är bättre än att vara med Gilles. Jag måste komma ihåg varför jag tyckte det. Ibland under dessa dagar har jag ångrat mig lite. Men allra mest är det jobbigt att vara själv. Jag behöver någon. Alla behöver någon. Men man kan inte klamra fast i något för att man är kär i kärleken eller i tvåsamheten. Alla förtjänar en relation som känns bra! Och att göra en förändring behöver inte betyda att är en förändring till det sämre. Jag och Gilles kommer fortfarande vara vänner och finnas för varann, på ett annat sätt. För vi tyckte om varann! Faktiskt. 

Undrar om jag bara ska vara hemma några dagar och låta mig själv vara nere? Kanske är en bra idé. Jag är faktiskt nysingel. Jag måste få tycka synd om mig själv. Så det så.