jag har flyttat hem
skulle bara säga..
Alltså ursäkta för alla svårmodiga och tunga inlägg på sistone. Jag är inte alltid deprimerad, och just att jag får utlopp för alla deppiga tankar här underlättar nog mitt riktiga liv :) Det är inte ofta jag har chansen att prata om döden med någon. Eller andra livsviktiga frågor.. Jag känner ingen i mitt liv just nu som jag har släppt in så nära. Men det gör jag med er, käre bloggläsare.
Och för mig själv. För det är nog genom preparat och förnekelse som jag hanterat mina problem senaste åren, haha. Festa, stoja, tänka framåt, smälla på en glad fasad och hålla käften. Bara köra på liksom.. Men nu dricker jag knappt sprit längre. Jag har haft saker i mitt liv jag ÄR tvungen att ta tag i. Saker som gör ont att prata om. Dags att göra det nu, så nu blir det ingenting av att hålla käften! Någonstans hjälper pratet på bloggen till att hålla mig någorlunda sund. Även om ni kära läsare får stå ut med mycket ibland. Jag lovar att ett inlägg som inte handlar om döden kommer snart. För er, och min egen skull. Allt kan inte vara ångest jämt :) Btw - Ikväll ska jag göra en ROLIG sak! Yay.
Bra och dåliga dagar.. Min far brukar säga att människor som pendlar mellan himmel och helvete i sitt humör inte är att lita på. Och jag tror att det beror på undantryckta känslor. En dag vaknar någon och känner sig inte jävlig. Alltså blir den personen på det allra bästa humöret just den dagen. Men en annan dag kan en liten liten sak hända som knuffar ner personen på avgrundernas avgrund av depression. Det är svårt sånt där.
Det är svårt att vara nära en människa som har det svårt. Särskilt om man själv har issues att ta itu med.. MEN - Det här kan jag säga utan större eftertanke: PREPARAT är inte svaret. En människa blir inte lyckligare i slutändan av att äta lyckopiller utskrivna av någon lat psykolog. Inte heller genom att dricka sprit, ta droger. Det låter självklart, men det finns så många som gör det. Det gör mig ledsen för deras skull. Svaret är så enkelt: Lokalisera orsak till depression. Den riktiga orsaken. Det är lättare sagt än gjort förstås. Efter man gjort det: gör något åt det.
Det är svårt att vara nära en människa som har det svårt. Särskilt om man själv har issues att ta itu med.. MEN - Det här kan jag säga utan större eftertanke: PREPARAT är inte svaret. En människa blir inte lyckligare i slutändan av att äta lyckopiller utskrivna av någon lat psykolog. Inte heller genom att dricka sprit, ta droger. Det låter självklart, men det finns så många som gör det. Det gör mig ledsen för deras skull. Svaret är så enkelt: Lokalisera orsak till depression. Den riktiga orsaken. Det är lättare sagt än gjort förstås. Efter man gjort det: gör något åt det.
Och för mig själv. För det är nog genom preparat och förnekelse som jag hanterat mina problem senaste åren, haha. Festa, stoja, tänka framåt, smälla på en glad fasad och hålla käften. Bara köra på liksom.. Men nu dricker jag knappt sprit längre. Jag har haft saker i mitt liv jag ÄR tvungen att ta tag i. Saker som gör ont att prata om. Dags att göra det nu, så nu blir det ingenting av att hålla käften! Någonstans hjälper pratet på bloggen till att hålla mig någorlunda sund. Även om ni kära läsare får stå ut med mycket ibland. Jag lovar att ett inlägg som inte handlar om döden kommer snart. För er, och min egen skull. Allt kan inte vara ångest jämt :) Btw - Ikväll ska jag göra en ROLIG sak! Yay.
till en gammal vän
MÅRTEN
Bara så du vet tänker jag på dig ibland. Jag saknar dig och det var en jävla tragedi att du dog. Jag hade behövt dig som vän. Det var också konstigt att du dog. Du var så ung och det var så oväntat. Jag hade ju precis lärt känna dig så bara försvann du. Sjukt orättvist. Vi skulle ju hänga den helgen. Du skickade sms till mig några timmar innan. Då tyckte jag att det var svårt att smälta. Men jag har fortfarande svårt att smälta det nu, tre år senare..
Ibland tänker jag på vem du var egentligen.. Du var 31 år. Singel. Levte ett rutinerat och välordnat liv. Samlade på döskallar. Du längtade hem ibland. Du tyckte om mig, det kände jag. Jag kommer fortfarande ihåg hur det luktade i din lägenhet. Du var den som visade mig slottet första gången och hjälpte mig hitta till skolan första dagen. Du gjorde så mycket för mig.. Tack hurrudu :) Om det finns en himmel, och jag hamnar där med dig när jag dör, så ska du få en sån himla stor kram.
Haha, jag kommer ihåg när vi tog den bilden. Du ville ha en ny facebook-profilbild.. Och har du förresten fått rynkor? Det har ju gått tre år.
Postat av: Mams
Tänker på vad orättvist det kan vara ibland.Vi har bara ett liv och då känns det så fel att det ska ta slut så fort. Men Sandra du har ju ett fint minne av honom. Tänk när du flyttade ner till Stockholm och jag var orolig för hur det skulle bli. Då berättade du att du har precis ätit frukost hos Mårten, gröt och hembakt bröd. Det kändes tryggt! Kram och vi tänker på dig!
När du dog, skrev jag ett inlägg om dig på min gamla blogg. Det inlägget fick 8 kommentarer av andra människor som kände dig. Din faster, Staffan, och några andra som inte jag kände. Och många av dem börjar med "jag kände inte Mårten så bra men.." Jag vet inte om det beror på att de människor som kände Mårten inte hade hittat till min blogg, eller ens visste att jag fanns. Men ibland funderar jag också på om du hade många människor nära dig? Du var ju singel. Du hade din familj långt borta.. Fyrahundra Facebookvänner över hela världen kommer inte på begravningen.
Förresten. Det här hade jag helt glömt bort, men tydligen drömde jag om detta innan begravningen:
Jag drömde liksom att Mårten kommit och hälsat på mig från andra sidan. Rett ut lite frågor jag hade och sagt att det är helt okej om jag inte går på begravningen, men roligt om jag gör det. I drömmen var han den spralliga Mårten som skrattade och var glad. Det tog som ett tag in i drömmen innan jag insåg att Mårten är ju faktiskt död. När jag insåg att han är det, men att han kommit för att hälsa på, så blev jag så glad att jag överröste honom med miljontals kramar. Mårten lutade sig tillbaks i stolen och log, bara.
Var det du?
Isåfall, är det okej om jag drömmer om dig inatt igen? Jag har några frågor att reda ut nämligen.
18.6
Idag - Vakna efter 12h sömn. Drömde att jag var skådespelare och David var regissör. Kom försent till inspelning eftersom jag stod och plattade håret jättelänge. Varje gång jag tittade mig i spegeln hade jag en ny hårfärg? Nåväl. I verkliga livet; frukost på sängen (najs att vara hemma, haha). Pumpade däck och gav mig ut på cykeltur. Tre mil skulle det bli. Cool känsla att vara storstadstjej i femtonhundra år, sedan komma hem, ge sig ut och cykla och inte se en människa på två mil. Inte ens sändning på mobilen. Jag som tänkte checka in på Facebook i Kilvokielinen. Nu har jag sovit igen (man blir trött av att sova så mycket) och på grund av vädret/dåliga skor orkar jag inte cykla hem igen. Kan ni tro att det bara är 11 grader ute?
17.6
Fredag - Kliva upp tidigt efter alldeles för lite sömn naturligtvis. Åka till Arlanda. Dricka stor kaffe. Sitta på flyg 2h. Sova lite, vakna. Dricka stor kaffe. Komma hem till mor väntandes på flygplatsen. Lunch (husmanskost; KOKT POTATIS!). Fika våffla. Dricka kaffe. Promenera på "stan". Ta en 10 min powernap, bli väckt av mamma. Fixa kaffe. Fira en grundent med jordgubbstårta. Min tårtbit stod inte upp, den var knäckt på mitten och mosad. Kommentar från familjemedlemmar angående detta: "precis som ditt kärleksliv!" Schyssta klubben.. Hoppa studsmatta, bli andfådd. Se på Nickelodeon. Åka road trip på Dundret. Handla fläskkarré. Titta på när förälder till två tjocka barn handlade fredagsgodis (ca 2 kg godis var + chips fick de, eew.)
Nu är denna normalt antisociala eremit helt slut. Ska gunga gungstol resten av kvällen. Bäst så.
Nu är denna normalt antisociala eremit helt slut. Ska gunga gungstol resten av kvällen. Bäst så.
nyårsafton 2010/2011
Förresten - Även fast jag skriver om död och sånt, betyder det inte att jag är deprimerad. Nej, tvärtom. Jag känner mig ganska balanserad och glad nuförtiden. Min livsstil ser ganska annorlunda ut nu, än för några månader eller ett år sedan. Jag har inte panik längre över saker. Jag har inte panik för att plugga, bli något, nyinflyttadistockholm-panik, karl-panik, vara på coolaste-festerna-panik. Jag har INGEN panik just nu. (Men om ni frågar imorgon kanske jag har lite, haha)
Mitt liv är mitt liv och jag är den jag är. Jag kommer alltid vara en grubblare. Jag kommer alltid trivas när jag sover, eftersom jag har mina drömmar där :) Jag behöver inte vara någon annan än den jag är. Och jag försöker förlåta mig själv för saker jag gjort, som varit fel. Och människor, som gjort illa mig. Balans. Balans. Jag kan vara hur tråkig som helst, som hellre sitter hemma själv 5 av 7 dagar i veckan, men just nu kanske jag behöver det. Lära mig trivas med mig själv. Även fast jag blir helt i min egna lilla värld, haha. (Exempel: Gick i korridoren tidigare idag, fick ett infall att stå på händer. Glömde bort att andra människor bor i min korridor. Står på händer mot grannens dörr. Grannen öppnar dörren - Jag välter. Hrm. Host, host. Ackward..)
Mitt liv är mitt liv och jag är den jag är. Jag kommer alltid vara en grubblare. Jag kommer alltid trivas när jag sover, eftersom jag har mina drömmar där :) Jag behöver inte vara någon annan än den jag är. Och jag försöker förlåta mig själv för saker jag gjort, som varit fel. Och människor, som gjort illa mig. Balans. Balans. Jag kan vara hur tråkig som helst, som hellre sitter hemma själv 5 av 7 dagar i veckan, men just nu kanske jag behöver det. Lära mig trivas med mig själv. Även fast jag blir helt i min egna lilla värld, haha. (Exempel: Gick i korridoren tidigare idag, fick ett infall att stå på händer. Glömde bort att andra människor bor i min korridor. Står på händer mot grannens dörr. Grannen öppnar dörren - Jag välter. Hrm. Host, host. Ackward..)
Ni som känt mig ett tag/har bra minne/läst min blogg förut, ni kanske kommer ihåg min tvångstanke om nyårsaftnar? Det här med, att hur nyårsaftonen är, så kommer hela året att bli. Nu ska jag berätta om min nyårsafton 2010/2011:
Tiden som var INNAN nyårsafton var kaotisk. Jag behövde jobba, så jag var kvar i Stockholm. Familjen var uppe i Gällivare, Valle hade åkt till Göteborg, Gilles hade åkt till Italien för att vara där en månad. Jag hade panik, eftersom jag skulle vara utan människorna som stod mig närmast, på självaste nyårsafton! Dessutom fick jag en jävla magsjuka, vilket gjorde mig helt sängliggandes utan någon som tyckte synd om mig. Jag hade den sedvanliga paniken. Ni vet - Måste fixa den roligaste nyårsfesten, laga hummer, oxfilé, köpa raketer..
Men det blev inte alls som jag tänkt mig. På nyårsmorgonen ringde min kollega mig halv fem på morgonen och sa att hon fått magsjuka! Jag fick alltså ta hennes pass, förutom passet jag redan hade på nyårsafton. Jag jobbade 12 timmar, på två timmars sömn. När jag kom hem från jobbet, hade jag jourtelefonen. Den ringde, och jag fick åka på jobbet igen. Jag var alltså inte alls på någon fest på nyårsafton. Jag jobbade exakt hela dagen.
Men när jag kom hem från jobbet sista gången, då träffade jag min granne i köket. Hon var också ensam på nyårsafton, och hon satt i köket och lagade middag. Och drack öl som hon hällt i en vitamin well-flaska. Jag slog mig ner med henne. Vi tittade på tv. Tolvslaget på Skansen. Sen gick hon och jag upp på taket och tittade på raketer. Jag ringde Gilles, som lovade ringa mig på tolvslaget, men jag hann före. Ärligt talat lät det som om han inte hade tänkt ringa alls. Jag ringde pappa. Och ingen mer, tror jag? Sen gick jag och lade mig! Typ, halv ett somnade jag.
Men det blev inte alls som jag tänkt mig. På nyårsmorgonen ringde min kollega mig halv fem på morgonen och sa att hon fått magsjuka! Jag fick alltså ta hennes pass, förutom passet jag redan hade på nyårsafton. Jag jobbade 12 timmar, på två timmars sömn. När jag kom hem från jobbet, hade jag jourtelefonen. Den ringde, och jag fick åka på jobbet igen. Jag var alltså inte alls på någon fest på nyårsafton. Jag jobbade exakt hela dagen.
Men när jag kom hem från jobbet sista gången, då träffade jag min granne i köket. Hon var också ensam på nyårsafton, och hon satt i köket och lagade middag. Och drack öl som hon hällt i en vitamin well-flaska. Jag slog mig ner med henne. Vi tittade på tv. Tolvslaget på Skansen. Sen gick hon och jag upp på taket och tittade på raketer. Jag ringde Gilles, som lovade ringa mig på tolvslaget, men jag hann före. Ärligt talat lät det som om han inte hade tänkt ringa alls. Jag ringde pappa. Och ingen mer, tror jag? Sen gick jag och lade mig! Typ, halv ett somnade jag.
Jag hade inte panik. Kanske var det extrem trötthet av ingen sömn och massa jobb. Men jag kände mig helt okej med att inte ha min pojkvän, eller min bästa vän, eller familj med mig. Jag upptäckte en ny människa i köket, som också var ensam. Och det var faktiskt viktigt, det också. Dessutom var det en kille på jobbet som flirtade med mig, så helt hel-trist var det inte att jobba :) Dessutom 2: Kalle droppade också in på vandrarhemmet för att säga gott nytt år. Det var innan vi blivit vänner på riktigt. Dessutom 3: Nyårshälsningarna droppade in på sms, och jag själv skickade nyårshälsningar över hela världen. Jag kände mig inte ensam alls!
2011 - Året då min singel-panik är över, året för balans. Det är kul att vara på fest med alla sina vänner, jag erkänner. Det är skönt att ha någons armar runt sig, jag erkänner. Jag är mänsklig, jag behöver kärlek jag också, hehe. Men.. Det viktigaste är att gilla sig själv, innan man kan låta någon annan tycka om en också. Det är en kliché, men det är sant. Det bestämde jag just.
om jag vore död
Hej! Igen!
Borstade mina tänder. Tandtråd också - duktig idag. Bäddade sängen för att sova. Slog på ett avsnitt av Ally McBeal (naturligtvis). Avsnitt 16, säsong 3: Billy. Dör.
Om jag någonsin dör, då får någon läsa min dagbok, det är okej. På ett blad har jag skrivit personliga grejer till alla. Vad jag skulle vilja att de skulle få veta. Så ni vet det, om jag råkar dö. Imorgon, till exempel, på flyget. Då vet ni, läs min dagbok.
Vad vill man ha gjort innan man dör?
Jag är fortfarande vaken. Sket i att duscha, gör det på morgonen. Eller imorgon kväll. Whatever, så viktigt är det inte. Gick ut till köket för att fixa min nattmat. Träffade min granne som satt uppe och pluggade spanska. Fick ett infall om hur j.ä.v.l.a skönt det är att inte längre plugga. Sitta uppe på nätterna och nöta in information i huvudet om ett ämne som just i den stunden känns som det mest meningslösa ämnet i hela världen.
Borstade mina tänder. Tandtråd också - duktig idag. Bäddade sängen för att sova. Slog på ett avsnitt av Ally McBeal (naturligtvis). Avsnitt 16, säsong 3: Billy. Dör.
Billy är död! Det känns som en nära vän till mig dött. Efter veckorna med Ally känns det nästan som det!
I temat död.. kom jag och tänka på en tanke jag hade i våras. (haha tänka på en tanke. Tecken på övertänk?) Det var innan jag skulle åka till Portugal. Jag hade fått för mig att jag skulle dö under den resan. Jag är ganska livrädd för döden. Men jag är mest rädd för att någon jag tycker om ska dö. Det kan hålla mig uppe på nätterna ibland. Vad händer när någon dör? Och vad händer efter?
På något sätt hade jag alltså fått för mig att jag skulle dö under den resan. Planet skulle krascha, eller så skulle jag bli rånad i en gränd. Någon skulle hitta mig blodig, oigenkännbar, med sönderslagna tänder. Kalle skulle ha fått en panikattack där i Lissabon. Någon skulle ringt mina föräldrar och gett dem dödsbeskedet. Jag undrar vem som skulle fått det uppdraget? En polis kanske. Begravningen skulle hållits i Gällivare, en intim begravning för familj och nära vänner. I korridoren skulle mina grannar prata om mig över blodpuddingen. Någon skulle gått igenom min telefon, någon skulle gått igenom min dator, min garderob. Undrar hur det går till när någon dör. Vilket projekt. Så, följer en text om några jäkligt tunga saker:
På något sätt hade jag alltså fått för mig att jag skulle dö under den resan. Planet skulle krascha, eller så skulle jag bli rånad i en gränd. Någon skulle hitta mig blodig, oigenkännbar, med sönderslagna tänder. Kalle skulle ha fått en panikattack där i Lissabon. Någon skulle ringt mina föräldrar och gett dem dödsbeskedet. Jag undrar vem som skulle fått det uppdraget? En polis kanske. Begravningen skulle hållits i Gällivare, en intim begravning för familj och nära vänner. I korridoren skulle mina grannar prata om mig över blodpuddingen. Någon skulle gått igenom min telefon, någon skulle gått igenom min dator, min garderob. Undrar hur det går till när någon dör. Vilket projekt. Så, följer en text om några jäkligt tunga saker:
Vad vill man ha sagt till folk innan man dör?
Om jag någonsin dör, då får någon läsa min dagbok, det är okej. På ett blad har jag skrivit personliga grejer till alla. Vad jag skulle vilja att de skulle få veta. Så ni vet det, om jag råkar dö. Imorgon, till exempel, på flyget. Då vet ni, läs min dagbok.
Vad vill man ha gjort innan man dör?
Bra fråga det där. Jag vill att någon håller ett tal på min begravning. En person jag känt hela mitt liv. Jag vill gärna ha en man som efterlever mig (självisk). Det får gärna vara han som för tal, han ska känna mig bäst. Om det inte är någon karl, (ser dystert ut på den fronten för tillfället) ja då får det bli en vän. Bara den personen har känt mig länge, och den personen kan berätta om något kul minne från när vi var barn. Det hade varit fint.
Men annars.. Vad vill jag ha gjort innan jag dör? Det är så himla mycket. Resa. Skaffa barn, såklart. Kanske ha skrivit en bok, gjort några låtar. Men det är egentligen inte det viktigaste. Jag vill inte dö som en nobody. Jag vill älska människor, jag vill att de ska veta att jag älskar dem och hur mycket de betyder. Jag vill inte dö utan att någon älskar mig. Någon måste känna mig, på riktigt. Utan och innan. Det vill jag ska hända, innan jag dör. Allt annat, det går att fixa. Resa, bestiga Mount Everest, sätta sig ner och skriva en bok, bygga ett luftskepp, ett hus, bli rik på triss, hoppa bungyjump, göra ett karriärbyte när man är 49, bli kirurg..
Vad är viktigast i livet?
Man kan göra exakt allt här i livet - Man har alla möjligheter. Men det svåraste, och viktigaste, är att ha personer runt sig som betyder allt. Kärlek. Det är det viktigaste som finns. Det är också det som gör att man fortsätter leva även efter man är borta, i folks hjärtan. Så. Nu blev det djupt här, men då har vi pratat klart om det. Punkt slut.
Vad är viktigast i livet?
Man kan göra exakt allt här i livet - Man har alla möjligheter. Men det svåraste, och viktigaste, är att ha personer runt sig som betyder allt. Kärlek. Det är det viktigaste som finns. Det är också det som gör att man fortsätter leva även efter man är borta, i folks hjärtan. Så. Nu blev det djupt här, men då har vi pratat klart om det. Punkt slut.
nattaktiviteter (no sexiness)
Okej, klockan är ett på natten och jag har följande saker kvar att göra innan läggdags:
Vart tog kvällen vägen? Varför är det natt redan? Har inte tid.
1 - Duscha. Luktar svett efter natt-aerobicsen jag nyss gjorde?
2 - Torka och platta håret. (Kommer inte orka det imorgon bitti)
3 - Packa en väska (Kommer inte orka det imorgon bitti)
4 - Äta nattmat.
Vart tog kvällen vägen? Varför är det natt redan? Har inte tid.
ibland känner man bara för att skrika lite
I ♥ ipren
Fan vad ont jag hade i magen igår. Var på jobbet och trodde jag skulle dö. Stod dubbelvikt och låtsades vara pigg, serviceminded och glad för gästerna. Sen lade jag mig på golvet och låg där tills 30 min efter ordinarie stängningstid. FAN vad ont det gjorde. Men L kom med värktabletter och 30 min senare kunde jag stå igen. En grad 7 på smärtskalan.
enhörningar & russel brand
Ganska nyvaken.. Fortfarande i pyjamas. Vaknade upp efter en natt fylld av drömmar om enhörningar & Russel Brand. Precis innan jag vaknade drömde jag att deltog i en tävling? Tävlingen var att ta sig igenom botten på en bassäng med bakbundna händer och fötter. Det var inte så läskigt som det låter, det gick att andas under vattnet och - jag vann.
Nu är jag hel-singel. The story is over. Känns faktiskt bra. Som om jag kan andas igen, mina armar och ben är inte längre bakbundna.. Men samtidigt sorgligt att vara själv, jag hade gärna önskat en Russel Brand bredvid mig när jag vaknade. Haha kärlekskrank. I'll get over it.
Över till vardagsbetraktelser:
- Jag har ätit fiskbullar till lunch. Wierd. Var inte ens gott.
- Jag har SJUKT ont i arslet efter att ha cyklat igår.
- Idag är det fredag. 5,5 timme till på jobbet och sen är jag friii i två dagar! Yay.
- Jag hoppas att helgen kommer spenderas i solsken, på en filt, inkluderandes vin och fint sällskap.
Nu ska jag aerobicsa innan jobbet, haha. Det är sviiiiiiiiinkul! Testa ni också. (och killar, försök att inte dregla över hela tangentbordet. tjejerna är heta!! )
sommaren i city 2010
Idag insåg jag att det är sommar! Det är juni!
Folk har shorts. Jag har inte riktigt hängt med, och går runt i tunga svarta jeans, men det är okej för jag har ändå ingen solbränna på benen. (samt inte hunnit vaxa nåt.. hrm)
Här är några vackra bilder från förra sommaren.
Här är några vackra bilder från förra sommaren.
Jag och V solade
Köpte nya coola Marc Jacobs-solbrillor
Vi hängde med Jonathan & Jason, aka the PUA's from Texas :D
Det natt-badades med nya vänner
Det blev en hel del raj-raj :)
helgen v.22
Jag har gjort exakt ingenting i helgen. Förutom att jobba. Med andra ord har jag inget att blogga om.
Saker man gör när man gör ingenting:
Saker man gör när man gör ingenting:
- Låter news-feeden stå och rulla på facebook, samt bli irriterad över att ingen statusuppdaterat på 9 minuter
- Tittar på Kung Fu Panda på tv medans man äter kebabpizza
- Promenerar runt på söder och letar efter huset Bellman bodde i (hittade det!).
- Pratar med sin pappa i telefon, liggandes på en bänk, mitt i stan
- Pratar med sin mamma, liggandes på en bänk, på taket
- Grubblar
- Smörjer in fötterna med fotkräm
- Gör aerobics i underkläder
- Hänger ut genom fönstret för att se om det är möjligt att tjuvkika in hos grannen (gick inte)
- Sover.
- Är sällskap åt sällskapssjuk granne på natten
I övrigt har telefonen varit tyst som döden. Förutom mamma och pappas samtal. Och några samtal från jobbet. Igår funderade jag på om den funkade ens, telefonskrället. Ring mig, jag är sällskapssjuk! Tack på förhand.
elefant i en volvo
Godmorgon. Här sitter jag på jobbet en tidig morgon, låter gästerna och mig lyssna på Bob Marley. Här sitter jag på jobbet och tänker på jobb.
Framtidsplaner. Vad ska du bli när du blir stor? Den eviga statushetsen och ångesten. Vad ska man bli? Hur ska man lyckas? Jag läser gamla blogginlägg från Gällivare. Om hur jag ville iväg och leva livet. Jag kände mig som en elefant instängd i en Volvo i Gällivare. A glass of water longing for the ocean.. Men hur jag velade fram och tillbaks innan jag faktiskt vågade flytta.
Tjugoettåriga Sandra säger:
"Jag känner en stoooor önskan hela tiden att åka iväg. Åka iväg nånstans där.. Jag vet inte? Där jag inte har några relationer som helst till människor runt omkring mig, där jag kan bygga upp nya, fräscha relationer. Där jag kan typ förnyas och bli sams med mig själv. För en förnyelse krävs, snabbt som ögat. Jag är less på mig. Nu beror det inte på någon grabb som jag inte känner mig duglig till, nu beror det bara på mig.
Jag är klar med Sandra som jag är nu, jag har redan bott i rakbladsettan. Jag har redan varit på Piteå dansar och ler, har rest på charter förut, har druckit mig full på Smirnoff Ice förut.. Det är nu man åker ut på ensam jorden runt, vandrar i regnskogar och sover i bungalows på okända öar i Thailand va? Det är nu man åker till Berlin och blir lesbisk, det är nu man åker till Spanien och sitter på fik och skriver vykort hem, det är nu man inser att man är ämnad för det här och börjar göra konst på videofilm där en kvinna i vita kläder sitter på en stol mitt i ett vitt, kalt rum med belysning från sidan, sådär så det blir en skugga ner på golvet..
Men jag kommer inte att våga åka iväg.. Det kommer jag inte. I verkligheten krävs det reskassa och massor av kunskaper om världen som jag inte har. Min hjärna räcker helt enkelt inte till. Fan, vad jag hade velat vara smart. Smart och vältalig. Men nä-e då, gud gjorde mig helt vanlig medelmåtta."
Jag hade ångest den natten. Inlägget hette ångesten, verkligheten & döden. Hahaha. Emo-Sandra.
Jag vågade åka iväg och jag har fortfarande inte kommit tillbaks. Men nu då? Nu har jag rymt hemifrån i snart fyra år. Jag har inte varit särskilt stressad alls, jag har bara varit glad över att varje dag inte varit som den andre. Fast en del av mig vill komma vidare ännu mer. Folk runt omkring mig åker runt jorden, pluggar, har passioner, de kämpar för att komma någonvart. Jag sitter under min korkek, luktar på blommorna. Och skriver blogg. Jag kanske skulle bli filosof på heltid bara.
Jag har inte ångest mer. Det är det viktigaste. Nu är jag semideprimerad, cynisk, och för snäll istället. Och har ångest för att jag känner mig lite ensam ibland. Och för att de här "nya fräscha relationerna" jag ville bygga upp inte riktigt funkar till hundra procent :) Det är det jobbigaste just nu. Fast det löser sig nog. Nu ska jag och Bob Marley försöka pigga upp våra morgontrötta gäster. Godmorgon!
P.S. Inatt drömde jag att jag jobbade dubbelpass. Efter lunchen gick jag och sov en stund, och när jag vaknade var mamma på vandrarhemmet. Och sen var omgivningarna helt annorlunda! Som en lång labyrint.. Och i receptionen funkade inte datorerna och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag hittade ingenstans och gästerna stod och väntade i lång kö. Mardröm. Kommer ihåg hur jag tänkte "kan inte allt bli som vanligt" och sen vaknade jag. Phew. Det var skönt. Sen sov jag som en stock. D.S
Framtidsplaner. Vad ska du bli när du blir stor? Den eviga statushetsen och ångesten. Vad ska man bli? Hur ska man lyckas? Jag läser gamla blogginlägg från Gällivare. Om hur jag ville iväg och leva livet. Jag kände mig som en elefant instängd i en Volvo i Gällivare. A glass of water longing for the ocean.. Men hur jag velade fram och tillbaks innan jag faktiskt vågade flytta.
Tjugoettåriga Sandra säger:
"Jag känner en stoooor önskan hela tiden att åka iväg. Åka iväg nånstans där.. Jag vet inte? Där jag inte har några relationer som helst till människor runt omkring mig, där jag kan bygga upp nya, fräscha relationer. Där jag kan typ förnyas och bli sams med mig själv. För en förnyelse krävs, snabbt som ögat. Jag är less på mig. Nu beror det inte på någon grabb som jag inte känner mig duglig till, nu beror det bara på mig.
Jag är klar med Sandra som jag är nu, jag har redan bott i rakbladsettan. Jag har redan varit på Piteå dansar och ler, har rest på charter förut, har druckit mig full på Smirnoff Ice förut.. Det är nu man åker ut på ensam jorden runt, vandrar i regnskogar och sover i bungalows på okända öar i Thailand va? Det är nu man åker till Berlin och blir lesbisk, det är nu man åker till Spanien och sitter på fik och skriver vykort hem, det är nu man inser att man är ämnad för det här och börjar göra konst på videofilm där en kvinna i vita kläder sitter på en stol mitt i ett vitt, kalt rum med belysning från sidan, sådär så det blir en skugga ner på golvet..
Men jag kommer inte att våga åka iväg.. Det kommer jag inte. I verkligheten krävs det reskassa och massor av kunskaper om världen som jag inte har. Min hjärna räcker helt enkelt inte till. Fan, vad jag hade velat vara smart. Smart och vältalig. Men nä-e då, gud gjorde mig helt vanlig medelmåtta."
Jag hade ångest den natten. Inlägget hette ångesten, verkligheten & döden. Hahaha. Emo-Sandra.
Jag vågade åka iväg och jag har fortfarande inte kommit tillbaks. Men nu då? Nu har jag rymt hemifrån i snart fyra år. Jag har inte varit särskilt stressad alls, jag har bara varit glad över att varje dag inte varit som den andre. Fast en del av mig vill komma vidare ännu mer. Folk runt omkring mig åker runt jorden, pluggar, har passioner, de kämpar för att komma någonvart. Jag sitter under min korkek, luktar på blommorna. Och skriver blogg. Jag kanske skulle bli filosof på heltid bara.
Jag har inte ångest mer. Det är det viktigaste. Nu är jag semideprimerad, cynisk, och för snäll istället. Och har ångest för att jag känner mig lite ensam ibland. Och för att de här "nya fräscha relationerna" jag ville bygga upp inte riktigt funkar till hundra procent :) Det är det jobbigaste just nu. Fast det löser sig nog. Nu ska jag och Bob Marley försöka pigga upp våra morgontrötta gäster. Godmorgon!
P.S. Inatt drömde jag att jag jobbade dubbelpass. Efter lunchen gick jag och sov en stund, och när jag vaknade var mamma på vandrarhemmet. Och sen var omgivningarna helt annorlunda! Som en lång labyrint.. Och i receptionen funkade inte datorerna och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag hittade ingenstans och gästerna stod och väntade i lång kö. Mardröm. Kommer ihåg hur jag tänkte "kan inte allt bli som vanligt" och sen vaknade jag. Phew. Det var skönt. Sen sov jag som en stock. D.S
blodtrycksfall
Idag har jag visat underbyxorna åt Capellini, 57 år från italien. Det är inte på sättet ni tror.
Ovanligt stressig morgon på jobbet, och då kön till receptionen hopade sig kände jag hur jag blev sjukt hungrig och yr. Det sög i magen och så började jag svettas som en tok. Till tjejerna i receptionen som ville betala sa jag att jag känner mig lite yr och måste sätta mig en minut. Sen vaknade jag av att gästerna hoppade över receptionsdisken och ropade på ambulans.. Cappelini öppnade dörren och drog ut mig i benen. (ungefär då visade jag underbyxorna) Någon slängde en blöt handduk i pannan på mig och folk pratade på italienska. Kalabalik.
Men en söt tjej kom med sockerbitar åt mig för att få upp blodtrycket och fem minuter senare mådde jag prima. Fast faan.. Gillar inte att han fick glutta under klänningen alltså. Man tappar lite sin professionalitet i sin yrkesroll då.
Ovanligt stressig morgon på jobbet, och då kön till receptionen hopade sig kände jag hur jag blev sjukt hungrig och yr. Det sög i magen och så började jag svettas som en tok. Till tjejerna i receptionen som ville betala sa jag att jag känner mig lite yr och måste sätta mig en minut. Sen vaknade jag av att gästerna hoppade över receptionsdisken och ropade på ambulans.. Cappelini öppnade dörren och drog ut mig i benen. (ungefär då visade jag underbyxorna) Någon slängde en blöt handduk i pannan på mig och folk pratade på italienska. Kalabalik.
Men en söt tjej kom med sockerbitar åt mig för att få upp blodtrycket och fem minuter senare mådde jag prima. Fast faan.. Gillar inte att han fick glutta under klänningen alltså. Man tappar lite sin professionalitet i sin yrkesroll då.
